Kittys äventyr

Kitty var en väldigt ostyrig liten katt på vägen genom regnstaden. Hon skärpte sig dock när vi klev på bussen och nöjde sig med att lugnt flyta runt över ett säte och stirra på allt folk på den nästan fulla bussen. Väl framme i storstaden var det massor med folk som inte alls visade Kitty den respekt och uppmärksamhet som hon behövde. Det gjorde Kitty lite ledsen, men hon seglade vidare och fick se sin första mataffär, som visserligen var spännande men även en hinderbana för en så skör liten katt som Kitty. Efter att ha handlat mat, åkt med ett flertal färdmedel och gått en farlig promenad var vi äntligen framme vid Kittys nya hem. Hemma fick hon först träffa sin nya syster, en svart fluffig sak som inte brydde sig särskilt mycket om det nya tillskottet i familjen utan bara skrek efter mat. När maten blivit utportionerad och matvarorna upppackade gick Kitty husesyn och valde ett fönster i vardagsrummet som sitt eget och där svävar hon nu hela dagarna och stirrar ut i trädgården. Hon verkar vara ganska nöjd med livet och luften har inte börjat gå ur henne ännu.

Vem är du?!

Jag ska också börja blogga här igen. Om en liten stund. Ska bara samla tankarna först. Just nu vill jag bara uppmana alla att ändra epitet i kolumnen här intill! Är ni verkligen samma sorts bibliotekarie som i våras?! Jag själv känner mig inte som den kittlande bibliotekarien längre. Jag är den lockiga bibliotekarien numera. Vem är du?!

---
Uppdat. Eller är jag en piercade bibliotekarien?! Nu blev jag kluven. :S

ibland är det för mycket rabalder i ens liv, ibland alldeles för lite

Under helgen kändes allt så naturligt. Som om det var såhär allt skulle vara. Sedan tog helgen tyvärr slut, otroligt snabbt dessutom. Jag måste säga att min korkade hjärna inte riktigt fattade varför ni alla åkte igen. Den hade liksom ställt in sig på att det var nu höstterminen startade igen och allt skulle bli som det hade varit. Förvisso startade höstterminen ovanligt sent i år men det spelade liksom ingen roll. Alla bitar föll på plats igen och jag skrattade mycket. Nu har dock hjärnan fattat att det inte riktigt var som det brukar och att vi numera inte har någon mer träff inplanerad. Om inget oväntat händer tänker jag dock ha en nästa sommar i Eskilstuna och då är ni alla hjärtligt välkomna. Jag ordnar naturligtvis sovplatser även om dessa kanske blir på ett golv. Jag tycker däremot att vi borde planera in fler av dessa träffar. Visst vi bor på olika ställen och det kommer kräva en del planering, särskilt som om vissa av oss har svårt att bestämma oss. Det är dock ett gyllene tillfälle till att se fler ställen i detta land och gå varandra på nerverna under en helg.

Jag saknar redan er alla jättemycket (även ni som bor här) men tackar för en väldigt trevlig helg. Jag väntar dessutom med spänning på att få läsa om Kittys äventyr. Slutligen uppmanar jag er andra att uppdatera lite mer om era liv. Fy skäms på er!

Give me a cake, I got the hippy hippy shake

Då börjar väl jag då. Borås är inte längre samma stad. A600 är inte längre samma sal. Nu undviker jag i princip A600 och sitter i biblioteket istället. Jag kan dock meddela att datorerna har bytts ut i "vår" sal. Även salen som kunde stoltsera med epilepsi -skärmar har uppgraderats. Snickaren syns även han mycket mer sällan i korridorerna och livet känns helt enkelt en aning gråare. Jag längtar ihjäl mig efter fika. Varje eftermiddag vid halvtre börjar magen kurra förväntansfullt. Jag slänger då en längtansfull blick på Pearl och hoppas att hon skall förstå vad min kropp vill ha och kräver. Pearl är dock en människa med såväl arbetsmoral som fikamoral, vilket både har sina för och nackdelar. Hon har stenkoll på mig och har faktiskt klarat av det omöjliga, att få mig att börja skriva på min uppsats igen! Tack för det pärlan!!

Jag hoppas dock att hennes fikamoral snart börjar släppa en aning. Jag röstar helt klart för en mastodontfika under Rabalder. Ser ni det är allt jag tänker på! Sockerberoende javisst. Igår fick jag dessutom min "Cake is awesome" T-shirt hem med posten. Den är så vacker och jag fullkomligt älskar den. Sedan visade jag dock den för en person utanför A600-gruppen och han förstod inte alls lockelsen med den. Han sade att det var en vanlig T-shirt. Då dog nog mitt hjärta lite grann. Hemska människa som inte förstår lockelsen med glass-kaka-paj! Nåväl det jag vill säga med detta är helt enkelt att dagarna när vi var alla är saknade. Man framstod dessutom som normal inom just den kontexten. Nu blir man mest bemött med konstiga kommentarer och höjda ögonbryn. Som tex när Pearl igår för första gången fick syn på snickaren och började låta som ett lok samtidigt som hon viftade med armarna. Inte ens jag som är ganska så van vid hennes olika signaler fattade vad hon menade utan höjde på ögonbrynen och undrade varför hon helt plötsligt började imitera ett tåg. Livet är inte lätt alla gånger..