Give me a cake, I got the hippy hippy shake

Då börjar väl jag då. Borås är inte längre samma stad. A600 är inte längre samma sal. Nu undviker jag i princip A600 och sitter i biblioteket istället. Jag kan dock meddela att datorerna har bytts ut i "vår" sal. Även salen som kunde stoltsera med epilepsi -skärmar har uppgraderats. Snickaren syns även han mycket mer sällan i korridorerna och livet känns helt enkelt en aning gråare. Jag längtar ihjäl mig efter fika. Varje eftermiddag vid halvtre börjar magen kurra förväntansfullt. Jag slänger då en längtansfull blick på Pearl och hoppas att hon skall förstå vad min kropp vill ha och kräver. Pearl är dock en människa med såväl arbetsmoral som fikamoral, vilket både har sina för och nackdelar. Hon har stenkoll på mig och har faktiskt klarat av det omöjliga, att få mig att börja skriva på min uppsats igen! Tack för det pärlan!!

Jag hoppas dock att hennes fikamoral snart börjar släppa en aning. Jag röstar helt klart för en mastodontfika under Rabalder. Ser ni det är allt jag tänker på! Sockerberoende javisst. Igår fick jag dessutom min "Cake is awesome" T-shirt hem med posten. Den är så vacker och jag fullkomligt älskar den. Sedan visade jag dock den för en person utanför A600-gruppen och han förstod inte alls lockelsen med den. Han sade att det var en vanlig T-shirt. Då dog nog mitt hjärta lite grann. Hemska människa som inte förstår lockelsen med glass-kaka-paj! Nåväl det jag vill säga med detta är helt enkelt att dagarna när vi var alla är saknade. Man framstod dessutom som normal inom just den kontexten. Nu blir man mest bemött med konstiga kommentarer och höjda ögonbryn. Som tex när Pearl igår för första gången fick syn på snickaren och började låta som ett lok samtidigt som hon viftade med armarna. Inte ens jag som är ganska så van vid hennes olika signaler fattade vad hon menade utan höjde på ögonbrynen och undrade varför hon helt plötsligt började imitera ett tåg. Livet är inte lätt alla gånger..